Jag brukar inte lägga mig i diskussioner eller händelser i vardagen här på min blogg. Det finns många olika skäl till det. Ett av dem är att jag inte vill att detta ska bli något slags forum där jag kanske måste försvara mina åskter och ställningstagande. Den tiden eller intresset finns inte. Denna blogg ska egenligen bara handla om mig och mina barn. MEN nu känner jag att jag måste säga något...

Vid det här laget har väl knappast någon missat att en 50-årig man natten till igår sköt en 15-årig pojke och skadade en 16-årig pojke svårt. Det är fruktansvärt! Hela denna situation som har rådit i Rödeby är fruktansvärd! I morse läste jag Johanna Hildebrandts krönika på Aftonbladets hemsida. Hon skriver att dessa ungdomsgäng terrorriserat hela samhället under många år. Att de upprepade gånger har utsatt familjen för flera hot och skadegörelser. Uppenbarligen har deras 19-åriga son även blivit mobbad under en längre tid. Man har även fått anställa vakter för att skydda de gamla människorna som bor på ett äldreboende. Hur i helvete kan man låta det gå så långt?!? Vad är det som gör att ett gäng med småglin kan sätta skräck i ett helt samhälle utan att någon bryr sig, utan att någon går in, slår ner näven och säger "NU FÅR DET VARA NOG"! Det är faktiskt barn vi pratar om. Visst de kan vara stora, starka och skrämmande, men har vi inte av historien lärt oss var sådan här diktatoriska tendenser slutligen tar oss? Att detta gäng har vållat besvär är väl ändå något som garanterat har märkts mycket tidigt. Problem i skolan, problem med auktoriteter, skolk osv.

Familjen har vid flera tillfällen anmält detta gäng och berättat hur rädda de är. Ingen har lyssnat. Polisen har ignorerat problemet. Det är konstigt, tycker jag. Det måste vara ortspolisen i detta fall som inte tagit sitt ansvar. Här där jag bor skulle polisen ha sett mycket allvarligt på detta. Det vet jag av erfarenhet. Socialen, hur pass informerade har de varit gällande dessa barns livssitutaion. Har skolan skött sitt ansvar rätt så har åtminstone socialen blivit informerad om detta mycket tidigt. Visst brukar det vara så att alla skyller på alla när sådant här händer. Men att socialen inte är något annat än en organisation som INTE hjälper är väl ingen nyhet för de allra flesta. Alla minns väl den lilla flickan som i många år bodde med sin missbrukande pappa på en soptipp, i en husvagn!? Visst finns det undantag. Det finns vissa socialarbetare som tar sitt ansvar fullt ut, som brinner för sitt arbeta och vill hjälpa, men de arbetar mot strömmen. De är så få att de inte mäktar med.

MEN VAR ÄR FÖRÄLDRARNA??? Borde barn i denna ålder ens vara ute vid tidpunkten då de begav sig till familjens gård? Vad är det som gör att föräldrarna bara ger upp sina barn? För att de inte orkar? För att de har blivit konflikträdda? VAD?!? Jag förstår att man som förälder ger upp när det varenda gång ska diskuteras, argumenteras och det ändå slutar med att barnet vinner . Men det handlar om respekt, ansvar och anpassande till samhällets regler. Barn idag är väldigt pålästa när det gäller sina rättigheter, men det är sämre med sina skyldigheter. Det vet vad de har rätt till från första till sista punkt, men inte vad de har för skyldigheter. Samhället har vissa paket som alla måste ha för att det ska fungera. Det handlatr om begrepp som etik, moral, ansvar, respekt m.m. Det är banne mig föräldrarnas skyldighet att se till att deras barn får dessa verktyg med sig ut i vuxenvärlden. Klarar man inte av det, så är det inte ett nederlag att be om hjälp.

Dessa ungdomar har fått gå alldeles för långt. Vuxenvärlden har backat och vikt sig för småbarn. Det är skrämmande att en familjefar ska få lov att degradera sig till grottmänniska för att skydda sin familj. Personligen trodde jag att vi i vårt samhälle hade blivit mer civiliserade än så. Men uppenbarligen var det det som behövdes den här gången. Nu ligger en kille och kämpar för sitt liv på sjukhuset. En kille är dödad. Flera av de barn som var med vid skottlossningen mår nog inte särskilt bra just nu. De sörjer en kamrat och har förhoppningsvis förbannat dåligt samvete. Någonstans så vet de att även om det i slutändan är familjefadern som bär skulden för dödsskjutningen, så är det de som från början banat väg för deras kamrat att bli dödad.

Jag rättfärdigar inte på något sätt att en människa tar lagen i egna händer. Men jag har ändå en viss förståelse för hans vanmakt och desperation. Jag lider med de familjer som har blivit berörda av detta. Att förlora någon man håller kär är inte enkelt. Alla inblandade har en lång väg att gå innan de kan komma till ro igen. Hela situationen är tragisk men jag hoppas att många människor kanske vaknar upp och inser att vissa saker faktiskt måste ändras på INNAN det är försent.

Läs gärna Johanna HIldebrandts krönika. Klicka här