Tänk att så många saker här i världen händer utan att man egentligen förstår varför. Jag kan förstå varför jag emellanåt känner att NU spricker jag snart eller NU har jag fått nog. Jag har humörsvängningar, ena stunden känns livet OK för att i nästa stund ligga på soffan och gråta över allt och ingenting. Ibland hänger jag upp mig på saker som andra tycker är märkliga och helt oförklarliga... men jag förklarar det med att jag är gravid.

Varför min son, efter en mycket trevlig och skön kväll, plötsligt kommer ut från sitt rum och först säger att han tröttnat på sitt bygge och sedan bryter ihop alldeles och gråter, skriker att allt är hemskt och att han tycker att hans mamma är den värsta som gått i ett par skor...DET är märkligt och helt oförklarligt, han är nämligen INTE gravid. Detta utbrott lämnar mig inte bara helt fundersam utan även helt matt...

Som tur är kommer dottern och sätter sig bredvid mig...  lägger armen kring min hals och frågar: "Mamma, är du ledsen?"
-Nej, svarar jag, jag är bara lite trött...
- Men du är väldigt fin, mamma, säger hon och ger mig en puss på munnen....

Älskade, underbara ungar... om ni bara visste hur mycket mamma älskar er, eller är det det ni gör kanske. Är det därför ni vågar visa även era sämsta sidor?

UPDATE:

Ok, nu ter det sig inte lika märkligt... Sonen trodde att han MÅSTE städa undan. Han kom ut från rummet och sa att han förstört bygget som han tyckte var så fint för att jag minsann sagt att han SKULLE städa. Därför de arga orden och tårarna. Där ser man vad ett missförstånd kan ställa till med...